”Yttrandefriheten är grunden för religionsfrihet”

Detta är en artikel i SvD Debatt 10/8 av Mårten Ericson,
förläggare och historiker https://www.svd.se/a/y6nyyR/yttrandefrihet-ar-grunden-for-religionsfrihet-skriver-marten-ericson

Religionsfriheten kan inte innebära en rätt för någon att stå oemotsagd i sin trosuppfattning. Det är beklagansvärt att den svenska regeringen inte förmår att vara tydlig, skriver Mårten Ericson, förläggare och historiker.

Religionsfriheten vilar ytterst på yttrandefriheten. Detta grundläggande förhållande tycks ofta gå förlorat i den pågående debatten kring religionernas rättigheter. Yttrandefriheten kan idag betraktas som en sekulär garant vilken tvingar religionerna till samexistens inom religionsfrihetens ramar.

Tanken att konkurrerande trosinriktningar är hädiska finns inbyggd i de flesta religiösa system och utgör där en ofta integral del av tankegodset. Detta innebär att religionsfriheten, när en religion eller kyrka väl kommer i hegemonisk ställning, ofta är bland de första rättigheter som undertrycks. Att inte vara rättrogen betraktas då, liksom hos totalitära politiska regimer, som liktydigt med ett lagbrott.

Alla de utifrån svenskt perspektiv små religiösa samfundens fortsatta möjlighet till existens vilar uteslutande på deras yttrandefrihet. Utan den skulle det inte finnas något rum för pingstvänner, Jehovas vittnen, ortodoxa, kopter, judar, buddhister, hinduer och i förlängningen också muslimer. Till och med den Lutherska kyrkans tillblivelse vilar ursprungligen på det faktum att en man, Luther, en gång ställde sig upp och föreslog det mest hädiska nya tankegods. För den katolska kyrkan var den protestantiska rörelsen och dess krav på rätten att finnas till direkt blasfemisk – eller kränkande som det heter i modernt språkbruk

Religionsfriheten kan därför inte innebära en rätt för någon att stå oemotsagd i sin trosuppfattning ty denna frihet är också en rätt att säga emot. Att kräva ett så kallat safe space för religionsutövande i det offentliga rummet, eller i lagtexterna, går således tvärt emot lagens mer långtgående intention. Den berörda rättsnormen är en frihet som garanterar utövande i en värld där respektive trosinriktning i påtvingad fred finner sig omgiven av andra religioner, icketroende och sådana som är kritiska till respektive ställningstagande. Jag skriver påtvingad eftersom det är bortom allt tvivel bevisat att religionerna själva inte förmår upprätthålla en sådan ordning.

Det kan vid en första anblick tyckas som en välvillig omtanke då den katolske påven i Rom kritiserar Sveriges yttrandefrihet (3/7) med avseende på koranbränningarna, till förmån för texters upplevt heliga eller oantastliga ställning. Som om han faktisk framför ett humant budskap.

Men man får då inte glömma bort att samma katolska kyrka fortfarande bannlyser unga kvinnor som gör abort efter våldtäkter, eller biskopar som vigt kvinnliga präster, som försvarat samkönad kärlek eller barn som kritiserar kyrkan. Påvens och de religiösa ledarnas, mest nyligen exempelvis biskop emeritus Bengt Wadensjös och imam Awad Olwans (SvD Debatt 30/7), kritik springer i förlängningen främst ur viljan att påtvinga den fria tanken en teokratisk ordning som inte skall få lov att kritiseras. Där religiösa budskap och dogmer inte tillåts rannsakas av förnuft, insikt och vetenskap – och inte heller av dem som utsatts för religionernas övergrepp.

Själva tanken att en bok är oantastligt helig, oavsett om det rör Bibeln, Koranen eller någon annan skrift, är ursprung till oändligt mycket lidande i mänsklighetens historia. Tvärt om bör vi understryka det varierade och mångfacetterade, ja även det upproriska ordets oantastlighet i sammanhanget – oavsett hur förkastliga och meningslöst provocerande den senaste tidens aktioner faktiskt är.

Det är beklagansvärt att den svenska regeringen i den pågående debatten inte förmått vara tydlig inför medborgarna. Mest häpnadsväckande är utrikesminister Tobias Billströms med rätta mycket kritiserade grepp att utifrån sitt departement – alltså inte enbart i sin egenskap av politiker – kritisera och problematisera dem som utnyttjar sin lagstadgade rätt (senast i SvD 3/8). Istället för att med vald otydlighet underblåsa farhågor kring inskränkningar i yttrandefriheten, borde den svenska regeringen tydligt och entydigt visa att den står ideologiskt fast bakom svensk lag. Agerandet kan ju ställas som en spegel mot Sveriges vice statsminister Ebba Busch vilken åtminstone i unga år hade anknytning till Livets ord-rörelsen. Ett samfund vars existensmöjlighet också den vilar på yttrandefrihetens grundtanke.

Så långt om yttrande- och religionsfrihet. Som underbyggnad för detta inlägg finns därför ett mer grundläggande frihetsanspråk. En fordran på en frihet som inte är lagstadgad, men som borde vara det. Rätten till frihet från religion. Att ingen pojke eller flicka skall behöva uthärda en könsstympning, att inget barn skall tvingas in i äktenskap, att ingen människa skall hotas till livet på grund av sin tro eller icke tro eller behöva utstå förnedringen att bannlysas för sin sexuella läggning, att ingen kvinna skall behöva frukta för sitt liv för att hon gör abort, att ingen man skall få fostras i sådan rädsla för vad som händer efter livet att det lämnar outplånlig skräck i den levande, att inget folk skall kunna förtryckas under apartheidliknande former, att ingen människa skall kunna skuldbeläggas eller tyngas av skam och att ingen man eller kvinna skall kunna dömas till döden för att de lämnar en trosinriktning, med utgångspunkt i texter vars förment andliga eller moraliska innehåll inte uppdaterats sedan tidig järnålder.

Den svenska yttrandefriheten måste stå fast och den svenska regeringen måste vara tydlig med att Sverige inte ger vika för de teokratiska anspråk som nu ställs av både inhemska och främmande makter. Relationen mellan individen och Gud, eller den religiösa läran om man så vill, angår enbart individen och Gud. En bok kan vara helig för någon, men den är det inte för andra. Även en sådan helgd är således personligt. Var människa har rätt till sin egen religiösa tro, men ingen troende, inget samfund, ingen religion, har med sina dogmer rätt att inskränka andra människors frihet eller att med lag utverka förbud mot ifrågasättande.